Igår körde jag o Newton vår debut i lydnaden. Vi har ju kört appell men inte fått tillräckligt på spåret (måste ha en 9 för vi har ingen budföring) så vi har brytit efter det.
Så kände jag att nä fan vi måste träna på lydnaden, finns ju ändå inga spårtävlingar på sommaren.
Så in o anmälde.. Kändes helt rätt och roligt. Tills det började dra ihop sig.. ångest..
Kan säga att siste gången jag var inne på lydnadsplan i skarpt läge var 2012 med bazze och det var inte med nån go känsla vi lämnade då..
Så målet var “go känsla” Vi har egentligen inte tränat dessa moment men vad fasen.. Fick såklart nummer 1.. Aja lika bra o få det överstökat.. Sjukt hög tröskel.. Men väl inne gjorde vi vårt bästa, Newton blev lite osäker.. Gjorde allt om än tveksamt. Gjorde alla moment men jag var inte så noga så lite dk här och nån tjuvstart där (peppar Newton så helt ok)
Men vi överlevde och fick ihop ett godkänt resultat och hade trevligt.. Så i det stora hela för oss en lyckad tävling..
Lite reflektioner..
Jag inser att jag har oerhört höga prestationskrav, vill att allt ska va perfekt. Så nä jag bör nog inte bli domare haha Jag hade varit hårdare. I mitt block finns bara 10 eller 0.
Skämt o sido.. Detta måste jag jobba på.. det är ok att allt inte är felfritt
Det är himla fint o ha med sig en träningskompis som ser det ur ett annat perspektiv. Och som hejar på oavsett…
Den egna mentala träningen borde man lägga mer tid på..
Och ta det inte så himla allvarligt..
Den hund jag kommer mest ihåg o blir glad när jag tänker på var hunden som nollade i stort sätt alla moment utom helheten men som tjuvstartade, skuttade och hade skitkul o matte höll sig samlad o positiv genom hela programmet.. Lite avis på den känslan 😉
