Mental träning. Lyssnar bla på podden mentala mästare, kan rekomenderas. Man får massa vettiga tips.. 🙂

Lära in moment är inte så svårt och lära in snygga moment är inte heller så svårt. Men det är sällan där folk “faller” på tävling. Det är fokus och fokus på rätt saker. Och inte minst att inte vara färdig för start kan vara jobbigt både för hund o förare. Det funkar ju inte att skylla ifrån sig även om det kanske är sant att domaren är kass, tävlingsledaren inte är tydlig eller hundar runt ringen är stökiga. Jag tror inte jag varit på någon tävling där allt gått enligt “regelboken”.
Ju mer förberedd man är ju mindre obehags-nervös är man..

Men här ligger inte mitt problem. Mitt bekymmer är nog att jag vill alltid vara bättre. Tvåa är första förloraren 😀

Det första jag kollar när jag är klar är vart mina missar var och hur långt jag var från guldmedaljen. Inte samma som att jag är missnöjd, för det är jag sällan, vi gör ju vårt bästa och allt kan hända. Men jag skulle nog vilja njuta mer av framgångarna. Jag menar Zam är ju uppflyttad med god marginal ur både appell och startklass och han är bara 15månader. Så hur skulle jag inte kunna vara nöjd??

En annan sak är att dagen innan tävling är jag inte alls peppad på att tävla. Även om jag längtat som tusan på att komma ut så känns det inte alls skoj dagen innan. På tävlingsdagen är jag pepp igen. Jätte märkligt, men är medveten så jag brukar inte bry mig om mig själv och tillåter mig själv att känna så o hitta på nått skoj 🙂 Prestationsångest skulle jag gissa det kallas. Värre när jag tävlar Newton än Zam, troligtvis för att det är tusen gånger svårare att tävla Newton än Zam. Newton är inte sämre men har svårare att jobba vid motgång och har behov av att ha kontroll. Så jag måste ha koll på allt och det är svårt. Han o Bazze gör mig till den allra bästa hundtränaren 😀 Är det några man lär sig av så är det de “svåra”. Så ni som har dom, var löljigt tackamma!

Jag bryr mig ite heller om vad andra tycker, det är deras bekymmer. Är inte i behov av beröm. Jag tror att om jag skulle behöva bekräftelse av andra kommer jag oxå lika mycket påverkas av det negativa som folk känner sig tvugna att lufta. Och det är farligt för både självkänsla o självförtroende.
Inte så att det inte är kul att få beröm eller positiva komentarer (vem gillar inte det?), men jag behöver dom inte.. Extra kul såklart när det är nått man jobbat på eller som man själv är extra nöjd med..

För mig räcker gott att jag tycker vi är duktiga 😀

Vi har valt att inte stanna och tragga i de låga klasserna utan istället ta oss till “eliten”, där har man ju lite o fila på.. och bara att starta i nästa klass kan kännas lite upplyftande tänker jag.. Att man tar sig framåt och “uppåt”

Återkommer nog i detta ämne 🙂